Nattvarden Målningar Historia | Leonardo Da Vincis arv

Tidslinje över historien om den sista måltiden

Sent 1400-tal: Da Vinci får uppdraget att måla Nattvarden i Milano.
1498: Målningen är klar efter flera års noggrant arbete.
18:e århundradet
: Den genomgår betydande skador på grund av försummelse och felaktiga restaureringsförsök.
1800-talet: Intresset för målningen växer och leder till att den erkänns som en betydande konstnärlig prestation.
1900-talet: Den sista måltiden blir världsberömd och förekommer i populärkulturen. Skadas under bombningarna under andra världskriget; omfattande restaureringsarbeten påbörjas.
21st Century: Den sista måltiden finns fortfarande med på UNESCO:s världsarvslista och lockar besökare från hela världen.

Skapandet av Den sista måltiden

När Leonardo Da Vinci fick uppdraget att Den sista måltiden, var det första gången han arbetade med ett verk av en sådan enorm storlek - femton meter hög och nästan nio meter bred. Dessutom var hans Upplevelse av fresker, som används för att skapa väggmålningar av den storleken, mycket begränsad.

Konstnärlig teknik

Leonardo Da Vinci bröt traditionen i sin målningsteknik för Den sista måltiden. Istället för de vanliga gipslagren valde han en ny metod. Han använde tempera eller oljefärg på torr mark, vilket inte var lika robust men gav honom mer tid att finslipa detaljerna. Även om detta tillvägagångssätt hade sina utmaningar, väckte det da Vinci's mästerverk till liv på ett fängslande sätt från början.

Komposition och perspektiv

I Den sista måltiden använder Leonardo Da Vinci smarta knep för att få scenen att kännas verklig. Han låter linjer i målningen mötas i en punkt bakom Jesus, vilket gör honom till fokus. Lärjungarna är placerade runt honom på ett naturligt sätt, vilket gör att ögonblicket känns levande och viktigt.

Historien om den sista måltiden förklarad

Invigning av Den sista måltiden

Sent 1400-tal

Leonardo Da Vinci började måla Nattvarden i Milano år 1495 när han fick ett uppdrag från hertigen av Milano. Hertigen ville dekorera matsalen i klostret Santa Maria delle Grazie med en vacker väggmålning och valde Leonardo Da Vinci för detta. Med hjälp av innovativa tekniker väckte Da Vinci denna bibliska scen till liv.

Upplevelse med torr gips

16:e kvartalet - 18:e århundradet

Leonardo Da Vincis användning av experimentella tekniker som tempera på torr gips gjorde målningen sårbar för skador. Under årens lopp har målningarna skadats på grund av försummelse, krig och några inte så bra restaureringsförsök. Långvarigt dåligt underhåll gjorde att färgen bleknade, krackelerade och flagnade.

Da Vincis uppgång

19:e århundradet

Under 1800-talet orsakade en översvämning i refektoriet att mögel växte på målningen och orsakade stora skador på målningen. Tack och lov växte uppskattningen för Da Vinci och renässansen under denna period och folk började bry sig om Den sista måltiden. Många konstnärer försökte sig på att restaurera mästerverket, vissa mer framgångsrika än andra.

Skador från andra världskriget

20:e århundradet

Under andra världskriget utsattes The Last Supper för hot om skada och förstörelse. För att skydda målningarna från bombexplosioner murades refektoriets väggar igen och täcktes med sandsäckar. Beslutet visade sig vara lyckat eftersom byggnaden som inrymmer målningen överlevde kriget. De skyddsåtgärder som vidtogs under 1900-talet spelade en viktig roll för att bevara detta Mästerverk.

Skador på den sista måltiden genom historien

Bombningar under andra världskriget (1900-talet)

Under andra världskriget bombades klostret som inrymde Nattvarden, vilket orsakade betydande skador på målningen. Lyckligtvis hade den tidigare skyddats med sandsäckar och byggnadsställningar, vilket hjälpte till att skydda den.

Målningarnas teknik

Da Vinci valde en ovanlig målningsmetod för Den sista måltiden. Istället för att använda våt gips som i traditionella Fresker, använde han torr gips och blandade tempera och oljefärger. Pigmenten fäste inte så bra på väggen utan den våta putsen, vilket ledde till att målningarna flagnade, skalades av och bytte färg strax efter att de var färdiga.

Fukt och försummelse

Under århundradenas lopp har The Last Supper utsatts för försummelse och fukt, vilket har lett till allvarlig försämring. Målningarna började flagna av och väggmålningens livfullhet försvann.

Napoleons skada

Napoleons trupper använde under ockupationen av Milano 1796 rummet med Nattvarden i Milano som stall och Vapenhus. Som ett resultat av det genomgick målningen ännu mer missbruk och skador.

Restaurering av den sista måltiden

Tidiga restaureringsförsök

Michelangelo Bellotti (1726): Det första restaureringsförsöket gjordes av målaren Michelangelo Bellotti, som fyllde skadade områden med temperafärg och täckte verket med olja, vilket skymde mycket av originalmålningen.
Giuseppe Mazza (1770): Inhyrda präster försökte restaurera målningen igen. Giuseppe Mazza använde ett skrapverktyg av järn för att ta bort Bellottis tillägg, målade om områden och tvättade av misstag väggen med en skadlig lösning, vilket ledde till att han avskedades.

Stefano Barezzis ingripande

År 1821 gjorde Stefano Barezzi ett missriktat försök att ta bort Den sista måltiden från väggen, då han misstog den för en fresk. När han insåg sitt misstag försökte han reparera skadan genom att limma tillbaka färgen och lägga till färgade stuckaturer. Stefano Barezzi anlitades på nytt för att arbeta med The Last Supper mellan 1853 och 1855,. Genom noggranna konserveringsinsatser lyckades Barezzi rengöra och restaurera konstverket, vilket avslöjade fantastiska målade lunetter ovanför målningen.

Vetenskaplig restaurering

Luigi Cavenaghi (1908): Cavenaghi analyserade målningens kemiska komponenter och avslöjade dess användning av temperafärg och flera gipslager.
Oreste Silvestri (1924): Silvestri bevarade målningen genom att applicera ny gips på dess kanter.
Mauro Pelliccioli (1947-1954): Pelliccioli genomförde flera restaureringssessioner, inklusive en grundlig rengöring, borttagning av shellack och avslöjande av originaldetaljer som Assisi-motivet på bordsduken och guldbokstäver på Judas mantel.
Pinin Brambilla Barcilon (1976-1999): En omfattande 21-årig restaureringsprocess inleddes 1978 under ledning av Pinin Brambilla Barcilon. Det handlade om noggrann rengöring, omvända tidigare restaureringsförsök och att försiktigt fylla skadade områden med akvarellfärger. Kontroverser omgärdade processen, med debatter om omfattningen av det ursprungliga arbetet som behållits.
Bevaring: Det tidigare refektoriet där målningen finns har förvandlats till ett kontrollerat rum för att skydda den från miljöfaror. Besökare har begränsad visningstid för att säkerställa bevaring.

Den sista måltiden idag

Den sista måltiden är fortfarande en kulturell hörnsten och har haft en djupgående inverkan på Renässanskonsten och den religiösa ikonografin. Den förkroppsligar renässansens fascination för perspektiv och Berättande. Den exemplifierar också renässansens ideal av klassicism och realism. Den återspeglar klassicism genom arkitektoniska element som påminner om grekiska och romerska stilar. Dessutom visar den upp realism med sin användning av perspektiv och verklighetstrogna färger.

I dag har The Last Supper omskapats och refererats till i all oändlighet genom historien och förekommer i olika former av konst, litteratur, film och populärkultur. The Simpsons, South Park, That '70s Show, Mordet på Orientexpressen och många fler har återskapat scenen från målningen.

Boka dina biljetter till Den sista måltiden

Guidad tur med Skippa kön till Da Vincis sista måltid

Boka nu och betala senare

45 min - 1 tim

‌

Kontrollera tillgänglighet

Milanos domkyrka, stadskärna och guidad tur Nattvarden i Milano

Fri avbokning

Boka nu och betala senare

3 tim

Guidad rundtur

‌

Kontrollera tillgänglighet

Kombination: The Last Supper Skippa kön guidad tur + YesMilano stads pass

Ljudguide

Guidad rundtur

Transfer ingår

‌

Kontrollera tillgänglighet

Milanos stadskärna och Nattvarden i Milano Guidad tur

Fri avbokning

Boka nu och betala senare

2 tim - 3 tim

‌

Kontrollera tillgänglighet

Vanliga frågor och svar om Nattvardens historia

Vilken är den historiska betydelsen av den sista måltiden?

Den sista måltiden är historiskt betydelsefull som ett mästerverk av Leonardo Da Vinci och symboliserar höjdpunkten av Renässanskonst och innovation. Den återger det bibliska ögonblick då Jesus avslöjar sitt förräderi för sina apostlar under deras sista måltid.

Hur gammal är den sista måltiden?

The Last Supper skapades mellan 1495 och 1498, vilket gör den över 500 år gammal.

Vilken är den historiska kontext i vilken Nattvarden skapades?

Nattvarden målades under den italienska renässansen, en period av betydande konstnärlig, kulturell och intellektuell tillväxt. Den exemplifierar den tidens fascination för perspektiv, berättande och konstnärlig innovation.

Hur många år tog det att göra Den sista måltiden?

Den sista måltiden målades av Leonardo Da Vinci under en period av cirka tre år, från 1495 till 1498.

Vilka händelser eller incidenter har format historien om den sista måltiden?

Den sista måltiden skadades under bombningarna under andra världskriget, vilket ledde till omfattande restaureringsinsatser. Dess bestående berömmelse och framträdanden i populärkulturen har också bidragit till dess historia.

Vad är det mest intressanta faktumet om Sista måltidens historia?

Ett intressant faktum om Den sista måltiden's historia är att det spekuleras i att hålla en hel del hemligheter av kristendomen.

Vilka specifika utmaningar stod Leonardo inför när han målade Nattvarden?

Leonardo Da Vinci hade svårt att förmedla komplexa känslor och interaktioner när han använde en experimentell teknik för målningar på torr gips för Den sista måltiden. Tekniska problem som flagning och missfärgning uppstod på grund av denna metod, tillsammans med hans minutiösa uppmärksamhet på detaljer, vilket förlängde målningsprocessen.

Varför valde Leonardo Da Vinci att måla Nattvarden på en torr gipsvägg i stället för att använda den traditionella fresktekniken?

Leonardo Da Vinci valde att måla Den sista måltiden på en torr gipsvägg istället för att använda den traditionella fresktekniken, främst för att han ville ha större kontroll och detaljrikedom i sitt arbete. Den traditionella Fresker-metoden krävde målningar på våt gips, vilket begränsade konstnärens möjlighet att göra ändringar och justeringar. Genom att använda torr gips och en blandning av tempera- och oljefärger (den så kallade secco-tekniken) kunde Leonardo arbeta långsammare och uppnå finare detaljer, om än på bekostnad av den långsiktiga hållbarheten.